Några av de frivilliga högläsarna i Linköping tillsammans med Kristina Lundwall från stadsbiblioteket och Cecilia Beltramo från Studieförbundet Vuxenskolan.

Högläsare i Linköping: ”Att träffas är som att få ett pris – varje gång”

– Det skulle vara helt omöjligt att plocka ut och nominera endast en av dessa högläsare till utmärkelsen Årets läsombud, säger bibliotekarie Kristina Lundwall på Linköpings stadsbibliotek. De är så fantastiska allihop!

Fyra gånger per år samlar Kristina och Cecilia Beltramo från Studieförbundet Vuxenskolan de frivilliga högläsarna i Linköping för fika, erfarenhetsutbyte och gemenskap.

– Genom att samarbeta kan vi erbjuda mer, säger Kristina.

– Vårt samarbete är så klockrent, intygar Cecilia entusiastiskt, och dukar upp de lussebullar och pepparkakor som hon har haft med sig till kaffet.

Att träffarna de bjuder in till är uppskattade går det inte att ta miste på vid det tillfälle som jag deltar i. Det finns en glad förväntan i luften och man småpratar ivrigt med varandra i väntan på att alla ska komma.

– Att träffas är som att få ett pris varje gång, säger Helena och de andra nickar instämmande.

Ger varandra tips på böcker

Vid varje träff börjar man med en runda där var och en får berätta hur det går med deras högläsning, ge tips på bra böcker som de har läst sedan sist och dela med sig vad de läser just nu. Kristina antecknar alla boktips och samlar dem i en lista, tillsammans med sina egna tips på nya böcker, som hon sedan mejlar till alla.

Bland alla böcker som man har läst så är det en som återkommer flera gånger och det är LL–förlagets lättlästa version av Kaffe med rån av Catharina Ingelman–Sundberg. Men reaktionerna på den har varit olika.

– I min grupp tyckte de om den, de tyckte att den var bra, berättar Monika. De raljerade en hel del och sa bland annat att: ”Vi skulle aldrig klara av det där. Vi skulle inte kunna hålla sams.”

– Mina tyckte inte om den, säger Ulla. De tyckte att den var förskräcklig, med allt negativt som det står om äldreboendet och personalen där, och en sa: ”Läser du ur den igen, kommer jag inte nästa gång!”.

– Jag tycker att det är viktigt att man tycker om boken själv också, inflikar Stina.

För visst är det så att även egna reaktioner på texten spelar roll vid högläsningen. Helena berättar att hon blev så generad över att läsa sexskildringarna i den lättlästa versionen av Elsie Johanssons bok Glasfåglarna att hon inte visste om hon kunde fortsätta. Men när hon frågade åhörarna: ”Vad tycker ni egentligen om det här?”, så manade de på henne. ”Fortsätt läs. Du får väl testa vad vi tål!”

"Man känner sig behövd"

Man tipsar också varandra om olika rutiner som man har vid läsestunderna.

– Jag läste att de som skrattar mycket blir minst åtta år äldre så jag börjar alltid med minst tre roliga historier, berättar Ulla-Karin.

– Och jag börjar alltid med en liten dikt och att sjunga Idas äldrevisa, ”Du ska inte tro du blir yngre”, det är min inledning, säger Stina.

– Jag börjar också ofta med en dikt, säger Anna. Som till exempel Tomten av Viktor Rydberg.

När jag frågar gruppen vad det betyder för dem att vara högläsare svarar de:

– Man känner sig behövd.

– Det ger så väldigt mycket tillbaka, så mycket tacksamhet.

– Jag hoppas att vi sår ett frö så att, om 10 – 15 år, någon läser för mig.

– Den här gemenskapen är jätteviktig. Att sitta ner tillsammans med andra som är engagerade och som tycker om böcker, att få prata om böcker.

– Nya kontakter.

– Det ger gemenskap.

– Detta är fantastiskt givande.

– Jag tycker om att läsa.

– Det här är jätteviktigt.

– Jag får uttrycka mig själv. Jag tycker om att spela lite teater.

Lett till vänskap

Utöver allt detta kan högläsningen även leda till vänskap. Som den har gjort för Berit och Marianne.

– Jag kände direkt från början att henne vill jag umgås med, säger Berit och tittar på Marianne som nickar för att intyga att hon kände detsamma. Vi bytte telefonnummer och började träffas varje vecka för att fika och gå promenader, fortsätter hon.

– Vi gick i tre timmar varje gång men gick inte ner ett enda kilo, skojar Marianne.

– Men vi fick prata av oss, och fick både solsken och frisk luft, lägger Berit till.

(Efter träffen sätter sig Marianne och Berit ute i biblioteket för att prata ihop sig om när de ska träffas nästa gång. Se bilden på framsidan av tidningen).

När träffen för högläsarna är slut och jag ska bege mig hemåt gör jag det med värme i hjärtat. Vilket härligt gäng! Så mycket värme, glädje, tips och positiv respons som de ger varandra. Och ovanpå det så får de skratta mycket och hjärtligt tillsammans. Det känns som om jag har fått ett helt gäng nya vänner.

Text och foto: Catharina Kåberg, texten är hämtad ut Läsombudet nr 1, 2017

Läs hela tidningen som E-tidning på din skärm

 

Spara

Spara

Tipsa en vän om denna sida via epost.
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)