Drömmen: att barnen ska kunna läsa vad de vill

Shule ya Furaha är en av Tanzanias internatskolor för barn som lär sig punktskrift. Skolan ligger en bit utanför centrum i staden Tabora i landets västra del. När jag besöker skolan den fjärde novem­ber 2022 förbereder sig elever, lärare och övrig skolpersonal för en stor händelse. Idag firar skolan nämligen sitt 60-årsjubileum. Samtidigt hålls en examensceremoni för årets avgångselever.

Medan ljudanläggningen på skolans stora gräsplan testas tar jag mig en titt i ett av klassrummen på ovanvåningen i en av skolbyggnaderna. Där träffar jag Reheema som har jobbat som lärare på skolan i 28 år. Hon trivs med att undervisa och hjälpa barn och ungdomar med synnedsättning och visar mig till en bokhylla längst bak i rummet. Där finns några tummade och gulnade skolböcker för årskurs 4. De är skrivna på swahili, som är majoritetsspråket i landet, och är tryckta i punktskrift. Böckerna är så frekvent lästa att sidorna har blivit lena och punkterna är otydliga.

– Vi behöver köpa nya böcker, säger Reheema. De här håller bara i något år till.
Hon suckar och berättar att det inte finns pengar till bokinköp. Dessutom trycks det enbart skolböcker i punktskrift i Tanzania.

– Våra elever har aldrig läst en roman eller en bok med sagor för barn.

Hon drömmer om att barnen och ungdomarna ska kunna läsa allt de önskar.

– Då skulle de lära sig fler ord och förstå mer av allt som händer i världen.

Två elever, klädda i ljusblå skoluniform, kommer in i klassrummet hand i hand. Alexis, som går i årskurs 4, berättar att engelska är hans favoritämne. Han trivs på skolan och har många kompisar här. Det gör att han inte saknar sin familj när han är borta från den månader i sträck.

– Det är kul att ha lektioner, hjälpa mina vänner med läxorna på kvällarna, läsa och skriva på perkinsen, säger han.

En perkins är en punktskriftsskrivmaskin och eleverna antecknar med hjälp av dem under lektionerna.

Även Debulah trivs på skolan. Hon tycker också om att läsa, men vill hellre skriva på ett annat sätt. Trots att hon är nästan blind är favoritämnet att skriva för hand.

– På kvällarna visar jag mina kompisar hur man skriver. Sedan springer vi och leker med dockor.

Inte heller Debulah saknar sin familj.

– Mina kompisar finns på skolan, så det är bra här.

Eleverna skriver även punktskrift för hand med hjälp av en reglett, som består av en metallplatta och ett stift.

– Yngre barn har svårt att skriva på reglett, säger Reheema. Det tar tid att lära sig att man måste skriva spegelvänt för att få bokstäverna rätt.

Alexis berättar att han är duktig på att skriva och att han tycker mycket om att sjunga. Och så tar han ton. Han sjunger de första verserna i den tanzaniska nationalsången. Orden har han lärt sig utantill genom att lyssna när andra sjunger.

Reheema förklarar att eftersom det är ont om punktskriftspapper gäller det att eleverna tränar sitt minne så att de kommer ihåg saker utan att behöva läsa dem.

Grundades av missionär

Så drar festligheterna igång. Solen skiner och det är mycket varmt. Alla skolans 90 elever sitter under baldakiner ute på gräsplanen. De sjunger iklädda sina blå skoluniformer. I händerna håller de punktskriftshäften med dagens program och sångtexterna.

Rektorn, stadens biskop, en före detta biskop och skolministern i Taboraprovinsens regering håller tal. Shule ya Furaha är en av de bästa skolorna i provinsen, enligt ministern. Rektorn säger att detta inte hade varit möjligt utan hjälp från Sverige och Norge. Ett finansiellt stöd från en svensk och en norsk organisation för kristna synskadade är av yttersta vikt för skolan.

En missionär från Sollefteå grundade skolan år 1962. Hon hette Kerstin Strindberg och var blind. Tillsammans med sina tanzaniska kollegor reste hon runt i landet och sökte efter barn och ungdomar med synnedsättning. Hon övertalade deras föräldrar att det gick att lära barnen något. På den tiden var det mycket vanligt att synskadade gömdes undan i hemmet utan att få någon utbildning.

Idag är attityderna mot personer med synnedsättning bättre, enligt Margaret som arbetar på det kristna litteraturcentret Kibreli utanför staden Arusha nära den kenyanska gränsen. Hon har varit en del av verksamheten sedan 1983 och ser en skillnad även i hur synskadade uppfattar sig själva.

– De har större självkänsla. De vet att de är värda något, säger hon.

Det är tack vare henne och hennes tre kollegor som det finns gratis punktskriftsupplagor av Bibeln och viss annan kristen litteratur. Verksamheten är unik i Afrika. Personalen har bokmanusen inlagda i kontorets enda dator. När det är dags att beställa böcker sänder de filerna till en kristen organisation i Kalifornien. Där trycks böcker som sedan skickas till Kibreli. I väntan på vidare leverans hamnar de bruna bokkartongerna på ett pappersluktande lager med hyllor från golv till tak.

– Det är gratis att skicka punktskrift med posten i Tanzania, säger Margaret och tillägger att det är hon som skriver namnen och adresserna på kartongerna.

Hon berättar att verksamheten är uppskattad. Sedan starten 1980 har 3000 personer fått tillgång till litteratur via Kibreli.

– Vi når de flesta av våra kunder via internatskolorna för personer med syn­nedsättning, men vi annonserar även i den lokala kyrkans radio.

Skriver brevkurser för hand

Paol är en annan av centrets medarbe­tare. Som barn blev han blind och lärde sig att skriva på en punktskriftsskrivmaskin på Shule ya Furaha. Denna färdighet har han nytta av i sitt arbete, trots att han återfått stora delar av sin syn i vuxen ålder. Han är pastor och undervisar personer med synnedsättning om Bibeln och kristen tro via brevkurser.

Litteraturcentrets punktskrivare är trasig och pengar till att laga den saknas. Därför skriver Paol alla brev för hand på en punktskriftsskrivmaskin. Det slamrar rejält när han blixtsnabbt skriver en text som handlar om Jesu mor.

– Jag skriver mellan 30 och 50 sidor per dag, säger han.

I bokhyllor bakom Paols skrivbord ligger buntar med punktskrift. Varje bunt innehåller en brevkurs. Paol kom i kontakt med Kibreli när han gick på internatskolan. Böckerna i punktskrift betydde så mycket för honom att han lovade Gud att han skulle börja arbeta på litteraturcentret om han blev seende igen. Och det hände.

– Det är bra att jag har varit blind för jag förstår hur de som kontaktar mig via brevkurserna har det och kan stötta dem.

Kibrelis största sponsorer är samma föreningar för kristna synskadade som skänker pengar till Shule ya Furaha. Förklaringen är att litteraturarbetet grundades på skolan och senare flyttade till Arusha när det behövde större lokaler. En av grundarna var för övrigt Margarets numera avlidne man Yusufu, som varit elev på skolan.

I framtiden hoppas Kibreli kunna expandera verksamheten och nå ut med kristen litteratur till personer i alla länder i Afrika där det talas swahili. Redan idag finns det enstaka kunder i grannlandet Kenya.

– Vi skulle även vilja ge ut talböcker, säger Paol. Sådana finns inte i Tanzania.

Text: Eva Fridh

Två avgångselever håller i dagens program och
sangtexter i punktskrift.

Eleverna sjöng och dansade under 60-årsjubileet.

Böcker och skrivmaskiner för punktskrift i en bokhylla
längst bak i klassrummet.

Grace, Chenge, Paol och Margaret arbetar på Kibreli.