- Nervöst att ta itu med en älskad klassiker, berättar författaren Cecilia Davidsson

TEXT TOM WEEGAR FOTO MARITA FORSBERG

- Jag kan ju inte veta. Men jag tror att Moberg hade sagt ett blankt nej om jag bara ringt och frågat honom. Han var ju väldigt känslig kring sitt skrivande. Men hade jag fått sitta ner med honom en stund och fått chansen att förklara för vilkas skull jag vill återberätta hans bok på lättare svenska, då tror jag att han hade gett med sig.

Det var länge LL-förlagets stora dröm att få återberätta Utvandrarsviten. Men Vilhelm Mobergs döttrar sa bestämt nej, pappans böcker skulle inte ”förvanskas”. Det var när barnbarnen tog över rättigheterna som det lossnade. Förlaget fick chansen och Cecilia Davidsson fick uppdraget att tillgängliggöra klassikern.

– Att jag fick uppdraget hade nog en del att göra med att jag också är småländska, gissar Cecilia. Men jag har ju också erfarenhet av lättlästskrivande, både som återberättare och som författare till tre romaner för LL-förlaget.

Och boken blev en riktig succé. Upplagan såldes slut och till förlaget kom mängder med uppskattning från läsare, lärare och bibliotekarier. Vilhelm Moberg-sällskapet gjorde tummen upp och förlaget fick tillåtelse att även återberätta Invandrarna, en efterlängtad fortsättning som kom ut i slutet av november i år.

– Lite nervöst var det ju att ta itu med en av våra mest älskade klassiker. Men som återberättare får jag inte ha för stor respekt för texten, berättar Cecilia. Jag måste våga korta och skriva om. Ett exempel är Bönder på havet, den andra delen av Utvandrarna. På skeppet Charlotta som för emigranterna över Atlanten finns det tre styrmän. Men jag gjorde dem till en enda. Färre personer i handlingen underlättar för ovana läsare.

Cecilia menar att det inte går att tänka sig berättelserna helt utan småländskan, fastän dialekt är smått förbjudet i lättlästa texter. Karl Oskar och Kristina måste ”töcka” om varandra och när livet blir demallt för hårt så ”tyar” de inte längre. Det var mödosamt att hitta en balans mellan originalbokens breda småländska och de kommande läsarnas förståelse. Kompromissen blev att lägga in en ordlista längst bak i boken. Där finns också en personförteckning. Allt för att hjälpa ovana läsare med läsandet.

– Jag gillar själva hantverket i att ta itu med texten. Jag läser långsamt originalboken med en blyertspenna i handen och försöker att stryka ned det som inte är väsentligt för historien. För det handlar till stor del om att ta bort. LL-versionen av Invandrarna har ungefär en tredjedel så lite text som originalboken.

– I mitt vanliga författarskap ligger egentligen det viktigaste i det outtalade, i undertexten. I en lättläst text får det inte vara så. Där ska allt finnas på ytan, vara tydligt och uttalat. Det är en konst att skriva så utan att det blir barnsligt.

Mobergs berättelser har blivit plågsamt aktuella i vår tid. Människor flyr åter undan krig och misär. Men nu är det ett annat hav som korsas av rangliga båtar i sökandet efter frihet och trygghet.

– Jag har aldrig pratat så mycket lättläst som nu, och ofta för nysvenskar. Häromdagen mötte jag över hundra SFI-elever i Karlskrona. Det finns mycket i Mobergs berättelser som appellerar till deras egen historia. Och det är klart att de kan identifiera sig med Karl Oskars tafatthet när de liksom han hamnar i ett land vars språk de inte kan.

– Jag har ju levt med Kristina och Karl Oskar och alla andra under rätt lång tid och får ofta frågan vilka romanfigur jag har fäst mig vid. Men jag kan inte peka ut någon, alla är skildrade med sådan kärlek. Det är väl bara en och annan präst som Moberg är elak mot.

Men det finns en scen i boken som Cecilia berörs mer av än någon annan. Det är när Karl Oskars älskade lilla dotter Anna dör efter att ha förätit sig på den goda korngrynsgröten.

Artikeln är hämtad ur MTM:s tidning Läsliv nummer 4, 2016

Hämta tidningen som pdf-fil (öppnas i nytt fönster)

Prenumerera kostnadsfritt på Läsliv och våra andra tidningar