Från frihetskamp till Härnösand

TEXT: EVA NILSSON, FOTO: MICHAEL ENGMAN

– Huset attackerades av soldater. De slängde in en handgranat. Det här hände en augustidag. Klockan 11:22 kunde jag se och 11:23 var det alldeles mörkt. Först tänkte han att mörkret snart skulle försvinna, men så blev det inte. Han var helt oförberedd på att inte se. Tiden som följde blev svår för Kamal.

Kamal Suleimani växte upp i byn Baneh som ligger i Kurdistan, på gränsen mellan Iran och Irak. Området är fattigt, men hans familj tillhörde medelklassen. Efter gymnasiet utbildade sig Kamal till lärare i samhällskunskap och idrott. Han arbetade som lärare i ett år innan den islamska regimen tog över i Iran och kriget mellan den och kurderna började.

– Då anslöt jag mig till kurdernas frihetsparti för att kämpa för dem. Det tog ett år innan Kamal kunde börja acceptera ett liv som icke-seende.

– Vi var i bergen och flyttade runt hela tiden. Jag hade ständig huvudvärk och ibland kunde jag få värktabletter. Jag kunde inte klara något själv, som att hämta ett glas vatten, gå på toaletten, läsa eller ta mig fram. Allt var mörkt. Jag var inte den glada Kamal som jag hade varit förut.

Lyckades förstå punktskrift

Trots svårigheter valde Kamal att stanna hos frihetspartiet i bergen i ett tiotal år. En kontakt i hemstaden skickade honom ett punktskriftsalfabet och en reglett utan stift. Han tog de spetsiga föremål han hittade för att skriva. Efterhand lyckades han förstå hur punktskriften var uppbyggd. Han skickade efter en punktskriftstidning på persiska.

Till en början gick det väldigt långsamt, men Kamal minns glädjen när läsningen äntligen lossnade. Så småningom fick han både punktskriftspapper och ett bra stift via en bekant.

Till slut gick det inte att vara kvar längre. Kamal pratade med sina vänner i partiet om vilka möjligheter som fanns.

– Jag älskade mitt land, och jag älskar det fortfarande; maten, musiken, mina syskon, min släkt, mina vänner och bergen. Men som motståndare till regimen kunde han inte återvända till Iran.

– I bästa fall riskerade jag fängelse och i värsta fall avrättning.

Pannkakor med sylt!

Kamal såg som enda möjlighet att fly. En kusin här i Sverige uppmanade honom att komma hit. Sverige var, skrev kusinen, ett bra land för flyktingar och för personer som har en funktionsnedsättning. Hösten 1990 kom Kamal som flykting till Sverige. Den första tiden bodde han på ett hotell i Stockholm. Där fick han sin första kontakt med svensk mat. Eftersom han inte såg hur andra åt, och inte kunde ett enda ord svenska, begrep han inte vad de runda, platta sakerna med sött till var.

– Nu älskar jag dem, pannkakor med sylt!

Kusinen tog med honom till Synskadades Riksförbund där han träffade en person som arbetade med frågor som rör flyktingar. Hon såg till att Kamal fick en punktskriftsklocka och en vit käpp. Kamal hamnade sedan på en flyktingförläggning i Garphyttan utanför Örebro.

Han deltog i SFI, men det tog lång tid innan han kunde klara svenska språket. Eftersom Kamal inte kunde tala svenska och inte såg, var det ofta svårt för honom att förstå olika situationer och händelser. Som Luciafirande. Och det uppstod en hel del dråpliga missförstånd.

– En assistent brukade hjälpa mig. En dag följde hon med mig till en affär där jag skulle handla mat. Jag ville köpa fisk men jag vis­ste inte vad det hette på svenska, så jag försökte rita en fisk i luften. Assistenten försvann och kom tillbaka med en banan.

Tandemcykeln en besvikelse

Efter en tid i Sverige fick Kamal uppehållstillstånd. Han började på en rehabiliteringskurs för invand­rare med synskada på Härnösands folkhögskola.

– De talade om för mig att jag skulle få prova att cykla. Jag blev rädd och euforisk på samma gång. Jag kunde inte sova natten före. Tänk att de här svenskarna hade löst det så fint att jag skulle kun­na cykla alldeles själv utan att se! Döm om min förvåning när de kom med en tandemcykel där jag skulle sitta bak. Jag blev faktiskt besviken.

I Härnösand träffade Kamal en kvinna. Tycke uppstod och de bestämde sig för att flytta ihop och gifta sig. Kamal började en fyraårig kurs på Härnösands folkhögskola. Därefter gick han en informatörsutbildning som Synskadades Riksförbund anord­nade tillsammans med Skellefteå folkhögskola. 1997 anställdes han som informatör på Härnösands folkhögskola. Han ansvarade för studiebesök och undervisade på kurserna för synskadade, bland annat i parasport.

Delar på hushållsarbetet

När den dåvarande ombudsman­nen i Synskadades Riksförbund i Ångermanland gick i pension, fick han frågan om han ville ta hennes tjänst. Han sa ett kraftfullt nej. Han visste att jobbet krävde att han hade gedigna kunskaper om lagar och hur kommuner, stat och landsting fungerar. Men alla fortsatte att uppmuntra honom och till sist blev nej ett ja.

Kamal läser gärna på sin fritid, både talböcker och punktskrifts­böcker. Han tycker om att röra på sig och har gjort den svenska klassi­kern. Han har tyvärr tvingats sluta med skidåkning, som han älskar.

– Dels beror det på att jag fått diskbråck, men också på att jag en gång körde på en person i skid­spåret som finns här i kommunen och där jag kunde ta mig runt utan ledsagare.

Nu för tiden ägnar han sig åt promenader, löpträning och sim­ning. Han gillar mat och att umgås med familjen.

– Min fru och jag delar på hus­hållsarbetet. När en av mina syst­rar hälsade på oss var jag jätterädd för att hon skulle skälla ut min fru för att hon lät mig städa toaletter­na. Men hon sa ingenting.

Artikeln är hämtad ur Vi punktskriftsläsare nummer 2, 2017. Beställ eller ladda hem här!