Artikel om att läsa och skriva punktskrift

Punktskriften är en taktil skrift som känns av med fingertopparna. En bokstav formas som en eller flera upphöjda punkter inom ett begränsat utrymme, kallat en punktskriftscell. Den utgörs av en fyrkant med sex punkter, två i bredd och tre i höjd. Punkterna i cellen är numrerade uppifrån och ned, från ett till tre i vänstra raden och från fyra till sex i den högra raden. Genom att kombinera dessa på alla möjliga sätt kan 63 olika tecken bildas. Så här ser alfabetet ut i punktskrift.

Som synes är punktskriften systematiskt uppbyggd. Tecknet för k och l bygger vidare på tecknet för a respektive b och så vidare.

Siffror bildas genom att ett särskilt förtecken fogas till bokstäverna i alfabetets första grupp. Detta siffertecken skrivs direkt framför första siffran i sifferföljden. Ett annat förtecken anger om bokstäverna är stora (versaler) eller små (gemena).

De 63 tecknen används om och om igen i olika kombinationer i skilda sammanhang, och de får skiftande betydelse allt efter området. Det finns således ett stenografisystem, ett system för fonetisk skrift, ett för matematik och naturvetenskap och en ADB-notation. Det finns också ett system för musiknoter i punktskrift. Problemet är dock att man måste lära sig dem utantill, eftersom man inte kan läsa noterna med händerna samtidigt som man spelar på sitt instrument. Men sjunga efter noter går bra.

Punktskriftscellens storlek är i stort sett densamma över hela världen, endast smärre nationella avvikelser förekommer. I Sverige har sexpunktscellen följande mått: Avståndet mellan punkterna i cellen är både i höjd- och sidled ca 2,5 millimeter. Avståndet mellan motsvarande punkter i angränsande celler är ca 6 millimeter horisontellt och ca 10 millimeter vertikalt. Måtten mellan cellerna och raderna mäts från mittpunkt till mittpunkt i cell respektive rad. Punktens höjd är ca 0,25 millimeter. Om den är lägre blir den omöjlig att känna. Punktens diameter är ca 1 millimeter. Det krävs god känsel för att kunna läsa punktskrift med fingrarna, men det är fullt möjligt att lära sig för de allra flesta.

Louis Braille

Det var fransmannen Louis Braille (1809-1852) som konstruerade punktskriften. Han skadade synen som barn och blev helt blind. Föräldrarna såg till att han fick gå i skola tillsammans med seende barn. Han visade tidigt stor begåvning. Det fanns emellertid inget väl fungerande läs- och skrivspråk för blinda.

Ett förslag från officer till en fonetisk mörkerskrift med höjda punkter för soldater i fält gav Louis Braille idén till en punktskrift för bokstäver och andra tecken. Han räknade ut att ett system som endast omfattar sex punkter räcker till alla bokstäver och skiljetecken. Efter att ha experimenterat några år lyckades han år 1825, endast 16 år gammal, skapa det första fullt användbara punktskriftssystemet för blinda i världen. Brailles genialt enkla idé visade sig användbar i alla språk. Snart 200 år senare fortsätter den att ge blinda och synskadade möjlighet att inhämta kunskap.

Läsa punktskrift

Det finns i dag runt 1 200 personer i Sverige som använder punktskrift. Barn lär sig läsa punktskrift i skolan ungefär i samma takt som andra barn lär sig läsa. Båda händernas pekfingrar blir i de flesta fall läsfingrar. Man har också stöd och hjälp av de andra fingrarna för att kunna hålla reda på och byta rad. Någon riktig snabbläsning kan man sällan träna upp sig till, men en normal högläsningstakt är ingenting ovanligt. Punktskriften ger dock inte samma överskådlighet som en tidningssida eller ett bokuppslag kan ge den som ser.

Även människor som blivit synskadade i vuxen ålder kan lära sig att läsa punktskrift. Det blir då inte så ofta tal om att läsa hela böcker, men att läsa en tidningsartikel, ett brev, märkningen på en syltburk eller egna anteckningar kan ge nog så stor praktisk nytta och glädje.

Läsning av punktskrift sker genom lätt beröring. Nybörjare vill gärna trycka för hårt och gnida med fingret på punkterna. Då känner man dem sämre. Men övning ger färdighet och bättre känsel, och så småningom lossnar det för nybörjaren.

En van punktskriftsläsare identifierar inte varje enskild bokstav vid läsningen, utan tar in hela ordbilder. Man märker inte ett eller annat punktfel. Men för mindre vana läsare kan ett enda punktfel bli mycket förvirrande. En punkt för mycket eller för litet förändrar ju alltid ett tecken till ett annat. En sill kan bli en till, föda kan bli göda, döda eller föga. Och i fråga om siffror är varje punkt särskilt viktig. Ett enda punktfel i ett telefonnummer gör det helt oanvändbart.

På det statliga Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, finns cirka 10 000 titlar i punktskrift att låna. Varje år produceras ungefär 400 boktitlar i punktskrift, många efter önskemål från de enskilda låntagarna.

Skriva punktskrift

Det finns olika hjälpmedel för att skriva punktskrift. Punktskriftsmaskiner har en tangent för var och en av de sex punkterna. Man skriver genom att samtidigt trycka ner de tangenter som motsvarar punkterna i bokstaven. Att skriva är ungefär som att slå an ackord på ett piano.

Det finns också ett hjälpmedel kallat reglett, som kan användas för anteckningar. Regletten består av två plattor, den övre med en ruta för varje punktskriftscell, den undre med en grop för varje punkt. Papperet kläms fast mellan plattorna. Med hjälp av ett stålstift med handtag prickar man sedan ner de bokstäver man önskar, punkt för punkt. När man skriver blir det fördjupningar i papperet. När man sedan vänder på papperet blir det punkter. Man skriver alltså orden spegelvänt. Regletten används främst för kortare anteckningar, eftersom det är ett långsamt sätt att skriva på.

I dag finns flera olika elektroniska anteckningshjälpmedel, där man skriver in texten i punktskrift och också får upp den i punktskrift på en läsrad som fungerar som en punktskriftsskärm. Framför datorns tangentbord finns en rad piggar. Dessa formar punktskriftstecken, en rad i taget.

En punktskriftsskrivare och en punktskriftsskärm kan kopplas till helt vanliga datorer, på arbetsplatsen, i skolan eller i hemmet. Även den som inte behärskar punktskrift kan med datorns hjälp lätt kommunicera med synskadade och vice versa.

Man kan också trycka punktskrift. Förr präglades punkterna på en dubbel plåt, som monterades i en press. Tryckningen skedde genom att papperen pressades mellan plåtarna. Numera är all massproduktion av punktskrift datoriserad. Böcker och tidningar skrivs ut exemplar för exemplar med hjälp av snabba punktskriftsskrivare, som skriver punktskrift på arkens båda sidor.

För att få tillräckligt tydliga och hållbara punkter vid skrivning av punktskrift, måste man använda ett tjockare och kraftigare papper. Punkterna gör att bladen i en bok inte ligger så tätt ihop. Punktskriftsböcker blir därför mycket tjocka. På en A4-sida i punktskrift får man in ungefär 30 rader med 30 tecken per rad, alltså högst 900 tecken. På en A4-sida med vanlig text i ett vanligt typsnitt som Times i teckenstorlek 12 och med enkelt radmellanrum ryms runt 4 000 tecken. Ett talande exempel är boken Borta med vinden som i vanlig skrift brukar omfatta två volymer men som i punktskrift omfattar 27 betydligt större och tjockare volymer.

Lära sig punktskrift

Kunskaper om punktskrift och färdigheter i att använda den kräver omfattande utbildning. Barn som är födda med en synskada lär sig punktskrift i skolan. För vuxna personer som blir gravt synskadade är situationen emellertid betydligt mer komplicerad. Det är tyvärr ingen självklarhet i dag att synskadade personer får möjlighet att lära sig punktskrift.

Många syncentraler, som svarar för rehabilitering av synskadade, saknar för närvarande både resurser och tillräcklig kompetens för att lära ut punktskrift i någon större omfattning. Det leder till att många synskadade personer tvingas bli funktionella analfabeter, eftersom de inte ser att läsa tryckt text och inte får lära sig punktskrift. Detta får ödesdigra konsekvenser för de enskilda personerna. Rätten att få lära sig och att få kommunicera i punktskrift måste föras in i lagstiftningen.

Rättslig ställning

Det vore naturligt att tro att punktskriftens status som gravt synskadades skriftspråk är lagreglerad. Så är tyvärr inte fallet. Det enda som finns om punktskrift i vår lagstiftning står i rättegångsbalken. Där ges blinda rätt att kommunicera i punktskrift. Det är gott och väl ? men inte tillräckligt.

EU har proklamerat år 2003 som det europeiska handikappåret. Handikappolitiken ska nu föras med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. I den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, antagen den 16 december 1966, artikel 19 står det: "Envar skall äga rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida uppgifter och tankar av varje slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel." Unesco inledde dessutom i januari 2003 en dekad för att öka läs- och skrivkunnigheten i världen.

I dessa sammanhang tänker de allra flesta på människor i länder med utbredd analfabetism. Få tänker sig väl att vi i Sverige inte har de resurser som krävs för att ge alla medborgare en grundläggande förmåga att läsa och skriva. Men särskilda insatser behövs att öka kunskapen i punktskrift bland gravt synskadade i Sverige. Medborgarna har rätt till ett skriftspråk, och för gravt synskadades del är det punktskrift.

Ännu ett sätt att stärka punktskriftens ställning i vårt land vore att inrätta en professur i punktskrift. Någon sådan finns inte idag, varken i Sverige eller såvitt känt i några andra länder. En professor kunde samordna och initiera forskning. Vilken present det vore till Sveriges och världens synskadade!

Punktskriften gör mig självständig

Då jag var liten fanns inte möjligheten att lära sig punktskrift förrän i skolan. Jag fick lära mig läsa på andra sätt. Jag hade träklossar med inristade bokstäver, som jag kunde bygga ord av. Jag fick en namnskylt till ytterdörrar med lösa bokstäver, så jag kunde "skriva". Mitt intresse var stort, så det var med glädje jag till sist fick lära mig punktskrift.

Sedan dess har punktskriften följt mig nära genom hela livet. Vem skrev inte dikter och berättelser som tonåring? Dessutom kunde jag ligga och läsa nästan hela nätterna med boken under täcket, utan att det syntes.

När jag flyttade hemifrån kunde jag märka mina kryddburkar, mitt hemarkiv och alla kassetter och skivor. Tillsammans med mina barn kan jag spela kort och andra sällskapsspel, eftersom sådana finns i punktskrift. Jag kan färgmärka de kläder jag inte kan skilja på annat sätt än via punktskrift. Och hur skulle jag nånsin klara mig utan almanackan och utan regletten i handväskan?

Jag kan läsa tidningar med matrecept, om kändisar och lösa korsord. Melodikrysset och TV-programmet kommer varje vecka i punktskrift. Från Talboks- och Punktskriftsbibliotekets punktskriftstjänst kan jag beställa precis det jag vill ha överfört till punktskrift, exempelvis bruksanvisningarna till min nya mobiltelefon och mikrovågsugn. Och inte minst intressant, alla gratulationerna på min 50-årsdag!

E-posten är kanske ändå det som gjort mig allra mest jämlik. Jag skickar och får e-brev precis som alla andra, det är bara mitt sätt att ta del av dem som skiljer sig. Jag läser dem på min punktskriftsskärm. Vill jag kan jag skriva ut dem på min punktskriftsskrivare. Jag är expert i en statlig utredning. Där får jag alla handlingarna via e-post och kan själv skriva ut dem i punktskrift. Visst blir det mycket papper, men jag kan vara expert på samma villkor som de övriga.

Punktskriften gör mig självständig. Jag kan läsa det jag själv skriver, vilket inte är någon självklarhet för oss som inte ser. Missunna ingen den friheten!