Bildens beståndsdelar

Bildyta

Bildyta är den släta tvådimensionella yta, till exempel ett papper, som bilden är framställd på eller den yta en reliefbild är återgiven på. Bildytan är det plan där vi ser bilden, både visuellt och taktilt. När vi beskriver en reliefbild, det vill säga gör en bildvägledning som leder läsaren genom bilden, är det nödvändigt att man kan tala om var på bildytan bildens olika delar, bildelementen, befinner sig. 

Linjer

I reliefbilden kan linjerna utformas på flera olika sätt för att man ska kunna uppfatta att de representerar olika företeelser. En sluten linje bildar en figur och det är figurens form som är det intressanta. 

Med linjer kan man överföra det mesta till taktil bild. Man måste dock tänka på att linjen i en reliefbild har två sidor och om man i en karta har linjer för fler företeelser, till exempel floder och vägar, kan det bildas nya former mellan linjerna och dessa kan störa helhetsbilden.

Plan

Plan är en sammanställning av linjer och ytor som tillsammans skapar en djupdimension, ett perspektiv, i bilden. Om vi ritar en horisontallinje nära papperets ovankant och placerar en figur där och sedan en större figur långt ner på papperet händer det något. Djupdimensionen kan få oss att uppfatta figurerna som lika stora men på olika avstånd från oss. Så ser det ju ut i verkligheten. Taktilt är det svårt, eller omöjligt, att återge perspektiv.

Kortfattat kan man också säga att taktila bilder och kartor innehåller tvådimensionella figurer i låg relief som representerar tredimensionella figurer och spatiala relationer. En bild av ett hus visar huset men också hur husets dörrar och fönster förhåller sig både till varandra och till huset som helhet.

Med hjälp av en linje kan vi också skapa en cirkel, i både den visuella och den taktila bilden. Cirklar är runda. Det är också bollar och tallrikar, åtminstone de flesta, så hur vet vi vad vår cirkel föreställer? Återger formen i bilden en boll eller en tallrik? Det vet vi helt enkelt inte. Däremot är det inte särskilt komplicerat att skilja en verklig boll från en tallrik, eftersom bollen är klotformad och tallriken rund och relativt platt. I en bild får vi i stället skapa en känsla av volym med hjälp av skuggor, färger och olika typer av linjer. Upplevelsen av volym och djup gör att vi kan uppfatta föremålen som flerdimensionella. Och det är just detta som utnyttjas för att få fram att den runda ytan i en bild föreställer ett klotformat objekt, inte en cirkel eller en tallrik. Däremot är det inte alltid möjligt att avgöra om det är ett klot eller en boll.

 Med känseln kan man enbart uppfatta sådant som är påtagligt, som hörn, kanter, linjer och skillnader mellan ytor, i form av olika upphöjningar. Man kan alltså inte känna färger, inte heller ljus och skugga. Allt detta påverkar den taktila bildens utformning. Det är lättare att avläsa något taktilt som är avbildat från sidan, framifrån eller uppifrån, det vill säga från en rät vinkel. I den taktila bilden är cirkeln vanligtvis fylld och har en yta. Det gäller särskilt om det är en svällpappersbild eller bild utförd i silkscreen. Cirkeln kan också vara gjord i ett material som är utskuret i form av en hel yta, till exempel om det är fråga om en boll i en bilderbok.

Bilder i taktila bilderböcker består av olika material i starka färger. De starka färgkontrasterna är avsedda för dem som har viss synförmåga. Även om den taktila bilden är framställd i färg innehåller den inga nyanser som kan skapa en illusion av volym. Dels för att färger inte går att uppfatta taktilt, dels för att nyanser på en yta kan uppfattas som ”nya” former och krångla till det för den som ser på bilden. 

Volym

Volym, det vill säga, storlek och omfång, får vi fram med hjälp av linjer och färger, ljus och skugga. I en taktil bild gäller det i stället att försöka få fingertoppen att uppfatta flera nivåer. I bilder framställda i olika material kan man hantera reliefer i flera nivåer men i svällpappersbilden får man kombinera olika linjer och ytmönster.