Hur är det att komma hem till folk och prata teknik?

– Så lätt är det inte. Du får ta det enklaste och viktigaste. Är man 90 år och ser dåligt kanske det räcker att lära sig två knappar på spelaren. Bemötande är a och o för mig. För mig är kvalitet viktigt, jag nöjer mig inte med att lämna en apparat och försvinna. Mina kunder får ”läxförhör” för jag vill vara säker på att de förstått hur de ska göra för att få sin tidning varje dag. De får visa mig.

Vad lär du dem?

– Det viktigaste är av och på, för att hämta tidningen. Och start och pausknappen. Spelarna har tolv knappar och jag lär ut hur de fungerar. Vissa vill bara lyssna på tidningen rakt igenom och då behöver de inte kunna alla. Det finns också överlägg (reds anmärkning: skydd som döljer vissa av knapparna) som gör det lättare.

Vad tycker prenumeranterna om tidningarna?

– Majoriteten är jättenöjda. ”Tänk att en liten apparat kan göra så mycket”. Vissa är ensamma och är väldigt tacksamma att de har tidningen.

Funkar det att ta med tidningen till landet?

– Ja, det ska fungera inom Sverige. Jag brukar påminna dem att ta med sig routern och spelaren om man ska ta med sig tidningen.

Hur är det att jobba som instruktör?

– Det är intressant och intresset växer mer och mer. Jag visste inte att jag hade kompetensen att jobba med äldre… Jag trivs jättebra. Jag har lätt att kontakta människor och kan kommunicera med människor bra! Jag skulle gärna fortsätta jobba med hjälpmedel för synskadade.

Text: Lena Boqvist
Reportaget finns även i Läsliv  nummer 3, 2014