Amanda Ludvigsson, 10 år, sprider kunskap om synnedsättning

I radhuset utanför Malmö bor Amanda med sin familj. Altandörren är öppen ut till en liten uteplats, fylld av grönska. Stoj från lekande barn på skolan där Amanda går läcker in. Närheten till skolan visade sig bli en viktig faktor för Amandas självständighet.

– Jag kan gå hem själv från skolan med min käpp. Jag har lärt mig vägen med hjälp av en synpedagog. På ett ställe behöver jag stå med ryggen mot en vägg för att kunna gå helt rakt framåt och hitta rätt. Det är skönt att inte vara beroende av någon som ska ledsaga en hela tiden, säger Amanda Ludvigsson.

Skidor och ridning ger frihetskänsla

På frågan vad hon har för intressen kommer svaret blixtsnabbt.

– Hudvård och hästar!

Det var på ett ridläger för några år sedan som hästintresset tog fart. Nu rider hon sedan några år varje vecka i en grupp där alla barn har en egen ledsagare. Den första tiden sprang Amandas ledsagare framför och höll i hästen.

– Nu rider jag mer och mer på egen hand, känslan att kunna rida själv är bara skön. Man känner sig fri, säger hon och ansiktet spricker upp i ett varmt leende.

När vi ses har Amanda nyss kommit hem från en veckas skidåkning i fjällen.

– Att åka skidor är ungefär samma frihetskänsla som att rida. Jag har en ledsagare som åker bakom mig och vi pratar genom en öronsnäcka, så jag vet hur jag ska svänga. Sen har jag en skidväst på mig där det står ”blind” på ryggen, så att andra åkare tar lite mer hänsyn.

Skidvästen är ett exempel på en smart lösning som skapar frihet. Indikatorn som berättar vilken färg till exempel ett klädesplagg har är en annan.

– Jag använder också en app som heter Be My Eyes, med den kan jag fotografera av en text i svartskrift och få den uppläst. Den kan också beskriva bilder.

Hon har precis börjat läsa böcker med tätskrift i skolan. Det tar lite längre tid eftersom hon inte är så van än. Samtidigt övar hon sig på att skriva på ett traditionellt tangentbord, för att inte alltid vara beroende av en punktskriftsdisplay. Hon föredrar att lyssningsläsa böcker när hon läser på fritiden, men om en bok bara finns i punktskrift så kan hon tänka sig att läsa det.

– Och jag önskar att det fanns punktskrift på fler ställen än bara i böcker. På matförpackningar till exempel, så att man vet vad det är i en burk eller flaska.

Vill få fler att förstå

Amanda berättar om sammanhang som kan vara utmanande, och om situationer där hennes förutsättningar är precis samma som seende barn. Hon har en önskan om att fler ska förstå hur det är att leva med synnedsättning. På sitt Instagramkonto @livet_medsynnedsattning berättar hon om hur det är att vara tio år och blind.

– Jag vill att fler ska veta hur det är att ha en synnedsättning. Och så vill jag inspirera föräldrar så att de kan lära sig. Att de inte behöver vara extra oroliga för sitt barn om det har en synnedsättning.

Amanda berättar om skolpersonal som inte lät henne klättra som de andra barnen på skolgården. Och att många inte tror att hon kan gå i trappor.

– Bara för att jag inte ser betyder det inte att jag inte kan röra mig. Och jag känner ju var ett trappsteg börjar och slutar, säger hon.

Rösten skärps när hon pratar om de här frågorna. Det är tydligt att Amanda tycker att det är viktigt att hon inte ska bli annorlunda behandlad. När hon är ute kan det hända att människor frågar hennes ledsagare saker om henne.

– De kan ju fråga mig istället, jag står ju där. Jag blir inte arg, men så klart blir man irriterad eftersom det händer ganska ofta.

På hennes Instagramkonto finns en film där hon berättar hur viktigt det är att inte utgå från att en person med synnedsättning kan mindre än andra. Eller att den behöver hjälp med allt.

– Man får gärna erbjuda hjälp men inte bara ta tag i en och börja ledsaga. Då är det bättre att säga ”det är en lyktstolpe framför dig”.

Bildtext: Det är kul att träffa andra med synnedsättning för det finns saker som bara vi kan förstå, menar Amanda. Här med kompisen Tuva-Li och sin lillasyster.

Text: Björn Gadd
Foto: Apelöga